ansvar

VILL.INTE.TA.ANSVAR.VILL.INTE.VARA.STOR.VILL.INTE.VARA.ANSVARIG.FÖR.DET.BLIR.BARA.FEL.

stjärnstoft

Allt som stiger faller ner till slut. Ingenting är äkta, absolut, sant och konstant. Allt jag vet är det som står i böcker men kanske stämmer inte ens det. Det står att vi alla till 80 procent består av stjärnstoft. Det är fint att tänka så men jag tror inte att jag tror på det. Tror inte att jag till 80 procent är en del av något så stort så jag inte ens förstår hur stort. Kan inte finnas plats för något så stort i min tonårskropp som känner så mycket men ändå inte vet någonting.

imorgon ska jag skriva högskoleprov med chalmers-penna

Det finns så lite som man vet och det man vet kan man inte veta att man egentligen vet, för hur kan man egentligen veta det? Allt förändras, inget är konstant och absolut. Det enda som finns är stunden, med spruckna naglar, Krunegård till Putte i Parken och svårdefinierade samtal. Kanske finns ingenting alls, men på insidan finns ibland och finns ibland inte alls. Så svårt att veta.

le printemps

Det har blivit vår i staden som var vinterkall så länge, och snart ska vi springa över kullerstensgatorna med bara ben, solsken i ryggen och leenden på läpparna. Snart.

johanna blir myndig

Idag fyller min fina vän Johanna arton år. Hon är en sådan som alltid har ett leende på läpparna, som frivilligt springer stadslopp i sommarhetta, som är så snäll att man knappt tror att hon är mänsklig alltid men som sedan får psykbryt och känns mänsklig igen.

Vi tänker ganska lika om mycket, men kan ändå sitta och prata nätterna igenom utan att tröttna och utan att samtalsämnena tar slut (kyrkogårdsparkeringar kan vara det finaste stället att sitta och prata på mitt i natten). När jag inte träffat Johanna på ett tag gör det lite ont i mig och jag tvivlar på att världen snurrar åt rätt håll. Tror inte att det finns något sant och fint i världen alls nästan. När jag panikar över världen eller över något annat, finns hon där och fångar upp mig. Berättar precis hur dumma mina tankar är och förklarar hur det faktiskt är. Hur allt faktiskt alltid löser sig.

Ibland tror jag att jag och Johanna är en hjärna fast delad på två. Ibland så räcker det att jag tittar på henne så vet jag exakt vad hon tänker. Jag tror i vart fall att jag vet. Ibland säger hon saker och jag kommer på mig själv med att tänka:"Det där kunde lika gärna jag ha sagt." När vi smsar så känns det ibland som jag kan höra hennes röst när hon säger de där små bokstäverna. När vi spelar Med andra ord får vi inte vara i samma lag för vi är FÖR synkade. Blir inte roligt för motståndarna då....

Det händer att folk runt omkring tror att jag och Johanna har känt varandra hela livet. Det är inte sant, långt ifrån sant om man ska vara ärlig. Det var först i nian som jag verkligen började umgås med henne, och jag är så glad för det. Hon är för fin för att missa.

Hon är en sådan som man inte borde ringa till, för samtalet tar aldrig slut. Telefonen blir varm och tiden går, men samtalet dör aldrig. Jag kan inte låta bli att ringa till henne ibland ändå, för ibland behöver jag höra hennes röst. För att veta att världen är lite vettig ändå.

Tillsammans blir vi så knasiga att vi på våra håltimmar kan få för oss att spontanköpa vattenkokare, eller bara ta en fika. Fika kan vara det vi är allra bäst på. På nätterna äter vi McDonalds-mjukglass i hennes lilla bil (lille grå <3). Lite smått knasiga kan vi nog tänkas vara.

Artonåringen har koll på det allra mesta, såsom hur man betalar bussbiljetter i Helsingborg, hur man bevisar svåra matematiska grejer och hur man tar hand om grisar. När hon blir stor kan hon nog bli vad som helst, verkligen vad som helst. Hon skulle passa som det.

Johanna tycker om alla melonsorter förutom vattenmelon, tycker om räkor och tycker inte om när folk försöker bestämma över henne. Tillsammans har vi ramlat runt i städer, skrikit våra halsar hesa på konserter, sjunget "Vi kommer att dö samtidigt du och jag" i telefonen när schemat såg för hemskt ut, haft oräkneliga fnitterattacker, skrivit knas-brev och diskuterat pojkar till det inte finns något kvar att diskutera.

Ibland känns det som att hon är mina hjärtslag mitt syre och allt annat livsnödvändigt, för jag kan inte riktigt tänka hur jag skulle leva utan henne. Hon som lyfter mig när jag faller och som alltid alltid finns där. Hade aldrig velat leva utan henne.

(den enda halvt normala bilden som finns på oss tror jag)(har jag sagt att hon är snygg också? hon är snygg)

Grattis på din dag, min fina fina vän. Calleth you, Cometh I (med en vitamin well i handen).

linnea, arton år

366 dagar innan jag själv kom till världen föddes en god vän till mig. Linnea heter hon och fyller idag arton år.

Linnea är positiv, glad, knasig, bra på att lyssna och bakar världens godaste bröd. Hon är bra på att spela piano, sjunga, spela volleyboll och glömma sina nycklar i skåpet. Hon är nog den som jag har flest gemensamma vänner med enligt facebook och tillsammans har vi åkt skidor och snowboard tills vi nästan däckat, spelat galet mycket volleyboll och skrattat så himla mycket.

Hon har sett mig genom alla mina livsfaser ungefär. När jag har gråtit har hon suttit bredvid, när jag har varit kär har hon stått bredvid och när jag bara har varit lycklig har hon dansat bredvid mig. Hon har funnits där, alltidalltidalltid när jag har behövt henne och när jag inte har behövt henne.


Jag är skyldig henne så mycket. Mitt välbefinnande och min glädje, många gånger om. 

Hoppas din dag blir helt fantastisk. Det är du värd, min fina. Man fyller ju faktiskt bara arton en gång i livet.

prioriteringar

Januari var kallt men februari är kallare. Winnerbäck vill gå hem med någon men jag vill nog bara dricka te och helst inte göra någonting. Ingenting som har med skola och göra för det orkar jag bara inte. Jag stirrar mest på böckerna som stirrar tillbaka. Kommer inte fram till någonting och vägrar göra allt som jag måste göra. Istället lyssnar jag på Winnerbäck, tittar på himym och läser 'En dag' för sjätte gången. Jag säger inte att mina prioriteringar är sunda.

hello lovely sunday


tillsammans

Annika Norlin är den finaste kvinnan i hela världen och när hon sjunger känns inte fysikprov så tunga. Det spelar faktiskt ingen roll för mig hur mycket energi som krävs för att springa uppför Eiffeltornets trappor. Spelar ingen roll hur mycket energi som krävs för det är ju känslan som räknas. Tror nog att det är så med ganska många saker. Att det är känslan som räknas. Det viktiga är nog inte vem som vinner stafetter på idrottslektioner, det viktiga är känslan att ge allt och veta att alla andra också gör det. Att kämpa mot ett gemensamt mål. För man är ju så mycket starkare tillsammans. Det är verkligen så. Tillsammans känns inte fysikprov jobbiga och matteprov känns inte lika svåra. Tillsammans klarar man allt. Tillsammans med rätt personer alltså.

måndag i januari

Det är januari snart februari och än har jag inte frusit en enda gång. Inte en enda gång har hjärtat stelnat till och inte en enda gång har jag behövt gråta för att allt rinner genom händerna på mig. 2012 har börjat fint på ungefär alla möjliga sätt och jag hoppas bara att det ska få forsätta ungefär exakt så här. Jag målar naglarna i en färg som ingen kan namnge, lyssnar på 'Elden' på högsta volym så att mitt skrivbord skakar lite lätt och gör allt för att inte låta pluggstressen döda mig. Den här våren ska jag glömma vad kemidöd är, historiaångest ska inte existera och matematikproblemen ska elimineras. Det är mina mål, tror jag. Vet inte om det kommer gå så bra allt att klara dem. Men något måste man ju ha att sikta mot. 2012 har trots allt börjat bra, så varför skulle det inte fortsätta så liksom.

(Vet att det var galet många timmar sedan sist. Har varit upptagen med att leva och ha nytt år och bara vara tror jag.)

ett timglas som rinner

För två år sedan hade jag firat mitt första nyår utan mina föräldrar, i ett hus på en slätt med fina vänner. Berättat hemligheter och ätit pannacotta, och jag var lycklig. Jag kommer ihåg just det, att jag tänkte, att nu är jag lycklig. Det kan ha varit första gången som jag tänkte den tanken, inte för att det var första gången jag var det, utan för att det var första gången som lycklig var det enda ord som kunde beskriva mitt sinnestillstånd. Det enda som oroade var ständiga hormonsvängningar, och pojkar med vackra ögon, men det var aldrig något mer. Jag vill i vart fall se tillbaka på början av 2010 så. Som att jag var fjorton vintrar och lycklig. Inte alls svart, svår, fjorton år med känslor som skaver. Jag hade som nyårslöfte att sluta äta godis och vara en bättre vän. Vet inte om jag lyckades med något av det där. Tiden förändrar minnena. Helt objektivt vet jag inte riktigt hur jag var. Jag tror inte att jag vill veta. Vill nog mest tänka att det var rätt så lätt att vara fjorton. Att känslorna inte alls skapade friktion i kroppen och att det aldrig regnade i takt med tårarna.

När jag firade in 2011 åt jag middag med favoritflickor och begav mig sedan med dessa favoriter till staden. Jag var galet kär i en pojke och han var där och jag var darrig på benen. Jag blev inknuffad i honom i en snabb kram och jag tänkte att nu kan jag dö lycklig. Jag kommer verkligen ihåg att jag tänkte att jag kan hoppa i ån nu, det spelar ingen roll längre. Jag var så där fånigt lycklig som man bara är när man är femton år och så kär så man tror att man kan flyga. Jag kommer också ihåg att jag och Tilda myntade uttrycket 'tokkalasbra', och det är ett ord som jag tycker är, helt enkelt, tokkalasbra. När jag var femton i början av 2011 kände jag mig ganska vuxen. Tänkte att det här är den bästa tiden, bättre än så här blir det inte. Lyckligare än så här blir jag inte. Vilken tur att jag hade fel. Denna gång hade jag som nyårslöfte att bli en bättre människa, och ett till som är för privat för att skrivas ut på en blogg. Det första löftet tror jag att jag bröt rätt tidigt. Visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för att bli bättre, det enda jag visste var att jag var trött på mig själv. Den andra löftet förträngde jag för det verkade så svårt. Det ordnade sig dock i början av December, så på så sätt kan man säga att jag höll mitt nyårslöfte för en gångs skull. Nuförtiden tänker jag ibland att jag hade en illusion att jag var lycklig i januari 2011, för att livet inte riktigt hade börjat. Jag vet inte riktigt vad som är rätt och sant i den tankegången.

Nyår i år (eller förra året, beroende på hur man ser det) hade jag noll komma noll förväntningar på. Var mest otaggad på allt som heter fest och fint och så. Var på tjejmiddag först som var supermysig, mina låga förväntningar försvann och jag hade himla roligt. Lärde mig hur man provar vin och hörde historier om pojkar och annat som flickor pratar om. Även denna gång åkte vi sedan till staden, men denna gång fanns där ingen pojke som kunde få mig att flyga. Mer för små ungdomar med för mycket alkohol i kroppen och konstiga kramar som lämnade så mycket frågor. Som tur var fanns några fina människor där också, och efter att ha kramats och pratat åkte vi och badade jacuzzi med fina människor. Världens bästa avslut på 2011 och världens bästa början på 2012. Det här var mitt bästa nyår, någonsin. Hade ingen ångest alls den kvällen, nästan. Lite småångest är nog nästan bra för kroppen och knoppen. Den här gången var jag lycklig för kvällen. Efter en stormig höst med kemidöd, matteångest och kalla hjärtan var jag lycklig den 31:e december. Fint att få ett fint avslut.

Jag tycker att det är lite läskigt att titta tillbaka på tiden så här. Se hur mycket man har förändrats, och att veta att fastän det inte känns så så går tiden så himla fort. Ens levnadstid är ett timglas som bara rinner, och någon gång ska det ta slut. Knasiga, överdimensionerade tid. Ibland är det bra att du går, men ibland hade det varit bra med en pause-knapp. Bara så det finns tid att se tillbaka och filosofera lite.

Gott nytt år alla fina


nine days can be so long sometimes


Är det ens lagligt att vara så här taggad? Nio dagar kvar tills jag ska leva, på riktigt. Åh. Detta har hållit mig vid liv oktober november december. Snart är det här, och det var värt varenda oktober-ångesten-är-så-hård. Åh.

-

"Det där med att vara singel handlar egentligen inte så mycket om rädsla för ensamheten. Mer om att av miljarder människor i världen, så är det inte en enda som kämpar för att få vara med just dig."

i Paris är det stjärnklart

I Paris är det stjärnklart men här är det grått. Grått ute och grått på insidan. Grått och så där lagom som Sverige alltid är. Inte svart, inte vitt. Inte på utsidan i vart fall. På insidan där känslorna får härja fritt existerar inte gråskalan. Allt är svart eller vitt. Finns ingenstans som man kan vara så missunsam, så lycklig, så arg eller så miserabel som på insidan. Insidan som man inte visar. Inte i Sverige-lagom. Där finns det inte plats för svarta och vita insidor. Bara grått. Grått, grått, grått. Men i Paris är det stjärnklart.

Om

Min profilbild


Hello there my dear. Det här är min blogg om slitet nagellack, pojknackar och gråa bussmornar. Vill du läsa mer om mig så klicka HÄR.
RSS 2.0