nine days can be so long sometimes


Är det ens lagligt att vara så här taggad? Nio dagar kvar tills jag ska leva, på riktigt. Åh. Detta har hållit mig vid liv oktober november december. Snart är det här, och det var värt varenda oktober-ångesten-är-så-hård. Åh.

-

"Det där med att vara singel handlar egentligen inte så mycket om rädsla för ensamheten. Mer om att av miljarder människor i världen, så är det inte en enda som kämpar för att få vara med just dig."

i Paris är det stjärnklart

I Paris är det stjärnklart men här är det grått. Grått ute och grått på insidan. Grått och så där lagom som Sverige alltid är. Inte svart, inte vitt. Inte på utsidan i vart fall. På insidan där känslorna får härja fritt existerar inte gråskalan. Allt är svart eller vitt. Finns ingenstans som man kan vara så missunsam, så lycklig, så arg eller så miserabel som på insidan. Insidan som man inte visar. Inte i Sverige-lagom. Där finns det inte plats för svarta och vita insidor. Bara grått. Grått, grått, grått. Men i Paris är det stjärnklart.

afton snart dag

Jag säger att materiell lycka inte finns men när man öppnar paket efter paket och allt som stått på listan finns där så är det svårt att säga så. Då känns den materiella lyckan så mycket, fast all annan lycka borde kännas mer. Mättnadskänslan som aldrig försvinner och det extrema överflödet av allt får mig bara att tänka på dem som inte alls har det så. Som dagdrömmer om det som är vår vardag och som aldrig ens tänkt tanken på det frosseri som vi har den tjugofjärde december. Vår värld är allt lite skev med alla dess skillnader och orättvisor.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin julafton med fina människor runt omkring er. Och att det har funnits plats för annan lycka än den materiella. Jag tror att annan lycka är viktigare nämligen. Sedan blir jag också väldigt varm i hjärtat om vi skänker en tanke till de som inte firar en lycklig jul. Bara så att vi uppskattar det vi har. Vi måste ta hand om varandra. Måste verkligen.

något som egentligen inte går att beskriva

En man med tatueringar, skäggiga kinder, bleka armar och fettstripigt hår. Spelar på sin gitarr och sjunger om eldar, trasighet, stenar och Hjärter Dam. Har ett gitarrfodral som ser ut som min mammas, åker utomlands och skriver låtar till människor i hans liv. Ler åt alla de framför honom. Hans vänner, fastän de inte känner varandra. En klok, eftertänksam, vis man.

Jag ligger i min säng med musiken på högsta volym. Tänker inte, gör inte. Bara låter musiken trycka sig in i varenda por, nå varenda cell i min kropp. Låter mig sjunka in i musiken, låter allt annat försvinna och det är bara jag, en grov stämma och en gitarr. Finns inget bättre. Vill aldrig gå ur den där bubblan som skyddar mig från allt.

När mitt hjärta ligger i hundratusen bitar på golvet och människor trampar på varenda liten del, hela tiden. När jag inte vill plocka upp hjärtat från golvet. Då lyssnar jag. När jag dansar över kullerstensgatorna och inte kan låta bli att le för att världen egentligen är vacker. Då lyssnar jag. När själen är tom och blicken likaså, när världen stannar och regnet faller. Då lyssnar jag.

Många säger att det är texterna som gör det. Som får det att kännas in i hjärtegropen, som får tårarna att rinna och som får håren på armarna att resa sig. Jag håller med, till viss del. För mig är det lika mycket musiken. Han är ett musikaliskt geni. Pianot träffar exakt rätt ton för att hjärtat ska slå lite snabbare, basen trycker på trumhinnan alldeles rätt för att allt annat ska försvinna och gitarren gör att livet känns så mycket mer. Addera stråkar som får ögonen att tåras och slagverk som får hjärtat att dunka i takt och man är hemma. De som påstår att perfektion inte finns, har aldrig lyssnat.

Om jag bara ska göra en enda sak i resten av mitt liv så ska jag titta på filmen om honom och hans tvåtusenåtta. Dygnet runt, alltid. Den är det bästa. Den bästa musiken, de bästa uttalandena och, framförallt, den bästa mannen.

Det finns de som tycker att detta är konstigt. Denna kärlek till någon man inte känner. Den går inte att beskriva. Går inte att beskriva hur den kröp in under huden på mig, och hur den aldrig har försvunnit. Hur jag faktiskt aldrig tror att den kommer försvinna.

Lars "Lasse" Winnerbäck. Tack för allt du gjort, och allt du gör. För alla gånger du räddar mig och lyfter mig, fastän du inte vet om det. Detta är min hyllning till dig. Inte för att ett blogginlägg någonsin kan jämna ut allt jag är skyldig dig, men det är något. Tack.

tisdagstankar

Jag vill ha ändlöst med pengar för att köpa presenter till alla som jag bryr mig så himla mycket om. Vill bara skämma bort dem så himla mycket, för att de betyder så extremt galet mycket för mig. Tror aldrig att de riktigt kommer förstå hur de reser mig och hur de räddar mig från mig själv. Livet är så bräckligt när jag är ensam. På sistone har jag blivit så dålig på att vara, just det, ensam. Tror alltid att världen är skev och snurrar åt fel håll när jag är ensam med bara mina egna tankar. Tänker för mycket och tänker fel. Jag tror att jag måste bli bättre på att vara med mig själv. Man kan inte förlita sitt välmående på sina nära och kära. Då har man snart inte några att kalla nära och kära längre.

livet är bräckligt

Livet är bräckligt
Hunden skäller sitt sista skall
och någon tar ett sista andetag

Livet är bräckligt
Vattnet tränger sig in i skorna
Mörkret tar ett hårdare tag om hjärtat

Livet är bräckligt
Alla gläds över någons giftermål
I skuggan står någon och biter sig i läppen

Livet är bräckligt
Det ska dansas och sjungas
någon nynnar bara lite tyst

Livet är bräckligt
Kärlek föds och kärlek dör
ingen som märker något

Livet är bräckligt
Tårar och regndroppar faller
bara vatten som återvänder till sitt ursprung

Livet är bräckligt
De skyndar genom parken och genom livet
Flyr från något som inte finns

-

Skrivkrampen slår så hårt mot mig när jag går in här. Förlåt. Verkligen, på riktigt, förlåt.

RSS 2.0