något som egentligen inte går att beskriva

En man med tatueringar, skäggiga kinder, bleka armar och fettstripigt hår. Spelar på sin gitarr och sjunger om eldar, trasighet, stenar och Hjärter Dam. Har ett gitarrfodral som ser ut som min mammas, åker utomlands och skriver låtar till människor i hans liv. Ler åt alla de framför honom. Hans vänner, fastän de inte känner varandra. En klok, eftertänksam, vis man.

Jag ligger i min säng med musiken på högsta volym. Tänker inte, gör inte. Bara låter musiken trycka sig in i varenda por, nå varenda cell i min kropp. Låter mig sjunka in i musiken, låter allt annat försvinna och det är bara jag, en grov stämma och en gitarr. Finns inget bättre. Vill aldrig gå ur den där bubblan som skyddar mig från allt.

När mitt hjärta ligger i hundratusen bitar på golvet och människor trampar på varenda liten del, hela tiden. När jag inte vill plocka upp hjärtat från golvet. Då lyssnar jag. När jag dansar över kullerstensgatorna och inte kan låta bli att le för att världen egentligen är vacker. Då lyssnar jag. När själen är tom och blicken likaså, när världen stannar och regnet faller. Då lyssnar jag.

Många säger att det är texterna som gör det. Som får det att kännas in i hjärtegropen, som får tårarna att rinna och som får håren på armarna att resa sig. Jag håller med, till viss del. För mig är det lika mycket musiken. Han är ett musikaliskt geni. Pianot träffar exakt rätt ton för att hjärtat ska slå lite snabbare, basen trycker på trumhinnan alldeles rätt för att allt annat ska försvinna och gitarren gör att livet känns så mycket mer. Addera stråkar som får ögonen att tåras och slagverk som får hjärtat att dunka i takt och man är hemma. De som påstår att perfektion inte finns, har aldrig lyssnat.

Om jag bara ska göra en enda sak i resten av mitt liv så ska jag titta på filmen om honom och hans tvåtusenåtta. Dygnet runt, alltid. Den är det bästa. Den bästa musiken, de bästa uttalandena och, framförallt, den bästa mannen.

Det finns de som tycker att detta är konstigt. Denna kärlek till någon man inte känner. Den går inte att beskriva. Går inte att beskriva hur den kröp in under huden på mig, och hur den aldrig har försvunnit. Hur jag faktiskt aldrig tror att den kommer försvinna.

Lars "Lasse" Winnerbäck. Tack för allt du gjort, och allt du gör. För alla gånger du räddar mig och lyfter mig, fastän du inte vet om det. Detta är min hyllning till dig. Inte för att ett blogginlägg någonsin kan jämna ut allt jag är skyldig dig, men det är något. Tack.

Kommentarer
Postat av: Johanna

alltså rebecca, du skriver helt jädra underbart!!

P.S. älskar att det har kommit så många inlägg från dig de senaste dagarna! D.S.

2011-12-21 @ 17:03:49
URL: http://johannaviolah.blogg.se/
Postat av: Mia

Kan bara skriva under på varenda rad du skrivit, känner precis likadant.... märkligt och underbart!

2011-12-22 @ 08:44:13
Postat av: Fanny

förstår inte hur du får ner det i ord. bästa känslan, ryser från topp till tå.

2011-12-22 @ 08:49:00
URL: http://abbiroad.blogg.se/shiver
Postat av: linnéa

du har verkligen förklarat det som jag trodde var oförklarligt. det där med winnerbäck som är så speciellt.

galet så bra den här texten är. och sann.

gillade speciellt delen om solen i ögonen. det är två timmar ren lycka.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0