.

Hej på er alla fina. (Hello there my dears)
Jag vet att jag är väldigt inaktiv här nuförtiden. Orden är borta, men det är okej. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske att det känns svårt att skriva fina ord efter allt som har hänt i Norge. Det är så fruktansvärt så jag tror inte att någon förstår hur. Mitt hjärta gör så ont när jag tänker på det. Jag klarar knappt av att se nyheterna för det gör så ont i hela mig. Att se alla hemska bilder, tänka på alla människors liv som är förstörda, för alltid. Tårarna kommer så lätt när jag tänker på alla dem. Jag är bara så glad att jag är jag.

Jag lovar att jag återkommer någon gång, just nu känns det bara svårt. Världen är lite för trasig för att jag ska kunna skriva fina ord om kärleksfnitter eller fågelsång. Men jag kommer tillbaka, jag lovar. Tills dess, ha det fantastiskt bra, ta hand om varandra och berätta för alla ni älskar att ni gör det. Imorgon kan det vara försent att säga det. Jag älskar er, mina fina. Ni vet nog vilka ni är. Utan er vet jag inte vem jag är.

Ta hand om er, mina vänner.

LYSSNA INTE

En gång för några månader sedan läste jag en väldigt bra krönika. Den handlar om det där stora, livet, som vi aldrig riktigt kommer förstå oss på. Den berättar en historia som fångade mig då, och som fortfarande fängslar mig när jag läser den, gång på gång. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är så fantastiskt med den här texten, men något är det. Jag tror att jag känner igen mig så mycket, fast samtidigt inte alls. Jag kan inte ens svara på om den är sorglig eller hoppfull, jag vet bara att det kan vara det bästa jag någonsin läst. Läs den. HÄR HÄR HÄR. Och om ni orkar läsa den, så snälla snälla snälla skriv vad ni tyckte. Då blir jag världens gladaste.

FÖR DIG

Igår fick jag finbesök på mitt jobb. Två favoriter stod plötsligt där i luckan och fastän jag egentligen visste om det så blev jag glad. Fnitter genom luckan och det kändes så fint att de stod där, bara för att jag blir så glad när jag ser dem. När de efter en stund lämnade och mitt jobb blev så där vanligt som det alltid är, så kunde jag ändå inte sluta le. Att sedan få frågan: "Gör de där två äggen dig så glad?" och bara kunna svara att : "Jaa, det gör de faktiskt." För det gör de ju. De klassas som finbesök alla gånger.

Idag lyssnar jag på min gulligaste, mest rosa, puttinuttigaste lista. Den heter sockersött och geléhallon och innehåller bara massa låtar om att flyga på rosa moln och vara lyckligt kär. Det tycker jag känns fint att lyssna på.

HUNTER

Jag tänkte på en sak idag. Hur jag ses genom andras ögon. Om det är så som jag själv tror, eller kanske helt tvärtom. Det kan jag inte veta. Jag vet inte ens om jag vill veta, svaret kanske är alldeles för skrämmande. Det kanske bara är 10 personer i hela världen som gillar den jag är, som tycker att jag är så där härlig och go och glad och fin som man vill verka. Sedan finns det ungefär femtioelva miljoner människor som kanske tycker tvärtom. Som bara tycker att jag är för mycket, eller för lite, eller något annat. Men det är ju de där 10 människorna som spelar roll. De är ju faktiskt de enda man borde bry sig om.

-


SOMEONE LIKE YOU

Det är något speciellt med pojkar. På något vis kan de få ens namn att låta så tryggt i deras mun. Som om de få bokstäverna är säkra hos dem. Pojkar kan nog vara det finaste jag vet. (Efter kärlek, vänprat mitt i natten och soluppgångar.)

-


LITE FINT

Hur fin text som helst. Den här borde alla läsa. För det är nog så där det borde vara.
Hur fin låt som helst. Den här borde alla lyssna på. För jag tipsades om den av en fin person och låten låter så där smärta-krossat-hjärta-hjälp-mig-från-allt-det-här och det gör ont men den är så bra.
Hur fin film som helst. Den här borde alla se. För det är så mycket kärlek som ryms i de där 112 minuterna att man inte riktigt förstår hur mycket.

MAYBE THEY ARE HERE

Jag har haft en kanondag med mina favoritflickor. Tillsammans är vi fantastic four. (Ni är bäst tjejer)

RSS 2.0