hello lovely sunday


tillsammans

Annika Norlin är den finaste kvinnan i hela världen och när hon sjunger känns inte fysikprov så tunga. Det spelar faktiskt ingen roll för mig hur mycket energi som krävs för att springa uppför Eiffeltornets trappor. Spelar ingen roll hur mycket energi som krävs för det är ju känslan som räknas. Tror nog att det är så med ganska många saker. Att det är känslan som räknas. Det viktiga är nog inte vem som vinner stafetter på idrottslektioner, det viktiga är känslan att ge allt och veta att alla andra också gör det. Att kämpa mot ett gemensamt mål. För man är ju så mycket starkare tillsammans. Det är verkligen så. Tillsammans känns inte fysikprov jobbiga och matteprov känns inte lika svåra. Tillsammans klarar man allt. Tillsammans med rätt personer alltså.

måndag i januari

Det är januari snart februari och än har jag inte frusit en enda gång. Inte en enda gång har hjärtat stelnat till och inte en enda gång har jag behövt gråta för att allt rinner genom händerna på mig. 2012 har börjat fint på ungefär alla möjliga sätt och jag hoppas bara att det ska få forsätta ungefär exakt så här. Jag målar naglarna i en färg som ingen kan namnge, lyssnar på 'Elden' på högsta volym så att mitt skrivbord skakar lite lätt och gör allt för att inte låta pluggstressen döda mig. Den här våren ska jag glömma vad kemidöd är, historiaångest ska inte existera och matematikproblemen ska elimineras. Det är mina mål, tror jag. Vet inte om det kommer gå så bra allt att klara dem. Men något måste man ju ha att sikta mot. 2012 har trots allt börjat bra, så varför skulle det inte fortsätta så liksom.

(Vet att det var galet många timmar sedan sist. Har varit upptagen med att leva och ha nytt år och bara vara tror jag.)

ett timglas som rinner

För två år sedan hade jag firat mitt första nyår utan mina föräldrar, i ett hus på en slätt med fina vänner. Berättat hemligheter och ätit pannacotta, och jag var lycklig. Jag kommer ihåg just det, att jag tänkte, att nu är jag lycklig. Det kan ha varit första gången som jag tänkte den tanken, inte för att det var första gången jag var det, utan för att det var första gången som lycklig var det enda ord som kunde beskriva mitt sinnestillstånd. Det enda som oroade var ständiga hormonsvängningar, och pojkar med vackra ögon, men det var aldrig något mer. Jag vill i vart fall se tillbaka på början av 2010 så. Som att jag var fjorton vintrar och lycklig. Inte alls svart, svår, fjorton år med känslor som skaver. Jag hade som nyårslöfte att sluta äta godis och vara en bättre vän. Vet inte om jag lyckades med något av det där. Tiden förändrar minnena. Helt objektivt vet jag inte riktigt hur jag var. Jag tror inte att jag vill veta. Vill nog mest tänka att det var rätt så lätt att vara fjorton. Att känslorna inte alls skapade friktion i kroppen och att det aldrig regnade i takt med tårarna.

När jag firade in 2011 åt jag middag med favoritflickor och begav mig sedan med dessa favoriter till staden. Jag var galet kär i en pojke och han var där och jag var darrig på benen. Jag blev inknuffad i honom i en snabb kram och jag tänkte att nu kan jag dö lycklig. Jag kommer verkligen ihåg att jag tänkte att jag kan hoppa i ån nu, det spelar ingen roll längre. Jag var så där fånigt lycklig som man bara är när man är femton år och så kär så man tror att man kan flyga. Jag kommer också ihåg att jag och Tilda myntade uttrycket 'tokkalasbra', och det är ett ord som jag tycker är, helt enkelt, tokkalasbra. När jag var femton i början av 2011 kände jag mig ganska vuxen. Tänkte att det här är den bästa tiden, bättre än så här blir det inte. Lyckligare än så här blir jag inte. Vilken tur att jag hade fel. Denna gång hade jag som nyårslöfte att bli en bättre människa, och ett till som är för privat för att skrivas ut på en blogg. Det första löftet tror jag att jag bröt rätt tidigt. Visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för att bli bättre, det enda jag visste var att jag var trött på mig själv. Den andra löftet förträngde jag för det verkade så svårt. Det ordnade sig dock i början av December, så på så sätt kan man säga att jag höll mitt nyårslöfte för en gångs skull. Nuförtiden tänker jag ibland att jag hade en illusion att jag var lycklig i januari 2011, för att livet inte riktigt hade börjat. Jag vet inte riktigt vad som är rätt och sant i den tankegången.

Nyår i år (eller förra året, beroende på hur man ser det) hade jag noll komma noll förväntningar på. Var mest otaggad på allt som heter fest och fint och så. Var på tjejmiddag först som var supermysig, mina låga förväntningar försvann och jag hade himla roligt. Lärde mig hur man provar vin och hörde historier om pojkar och annat som flickor pratar om. Även denna gång åkte vi sedan till staden, men denna gång fanns där ingen pojke som kunde få mig att flyga. Mer för små ungdomar med för mycket alkohol i kroppen och konstiga kramar som lämnade så mycket frågor. Som tur var fanns några fina människor där också, och efter att ha kramats och pratat åkte vi och badade jacuzzi med fina människor. Världens bästa avslut på 2011 och världens bästa början på 2012. Det här var mitt bästa nyår, någonsin. Hade ingen ångest alls den kvällen, nästan. Lite småångest är nog nästan bra för kroppen och knoppen. Den här gången var jag lycklig för kvällen. Efter en stormig höst med kemidöd, matteångest och kalla hjärtan var jag lycklig den 31:e december. Fint att få ett fint avslut.

Jag tycker att det är lite läskigt att titta tillbaka på tiden så här. Se hur mycket man har förändrats, och att veta att fastän det inte känns så så går tiden så himla fort. Ens levnadstid är ett timglas som bara rinner, och någon gång ska det ta slut. Knasiga, överdimensionerade tid. Ibland är det bra att du går, men ibland hade det varit bra med en pause-knapp. Bara så det finns tid att se tillbaka och filosofera lite.

Gott nytt år alla fina


RSS 2.0