stjärnstoft

Allt som stiger faller ner till slut. Ingenting är äkta, absolut, sant och konstant. Allt jag vet är det som står i böcker men kanske stämmer inte ens det. Det står att vi alla till 80 procent består av stjärnstoft. Det är fint att tänka så men jag tror inte att jag tror på det. Tror inte att jag till 80 procent är en del av något så stort så jag inte ens förstår hur stort. Kan inte finnas plats för något så stort i min tonårskropp som känner så mycket men ändå inte vet någonting.

ett timglas som rinner

För två år sedan hade jag firat mitt första nyår utan mina föräldrar, i ett hus på en slätt med fina vänner. Berättat hemligheter och ätit pannacotta, och jag var lycklig. Jag kommer ihåg just det, att jag tänkte, att nu är jag lycklig. Det kan ha varit första gången som jag tänkte den tanken, inte för att det var första gången jag var det, utan för att det var första gången som lycklig var det enda ord som kunde beskriva mitt sinnestillstånd. Det enda som oroade var ständiga hormonsvängningar, och pojkar med vackra ögon, men det var aldrig något mer. Jag vill i vart fall se tillbaka på början av 2010 så. Som att jag var fjorton vintrar och lycklig. Inte alls svart, svår, fjorton år med känslor som skaver. Jag hade som nyårslöfte att sluta äta godis och vara en bättre vän. Vet inte om jag lyckades med något av det där. Tiden förändrar minnena. Helt objektivt vet jag inte riktigt hur jag var. Jag tror inte att jag vill veta. Vill nog mest tänka att det var rätt så lätt att vara fjorton. Att känslorna inte alls skapade friktion i kroppen och att det aldrig regnade i takt med tårarna.

När jag firade in 2011 åt jag middag med favoritflickor och begav mig sedan med dessa favoriter till staden. Jag var galet kär i en pojke och han var där och jag var darrig på benen. Jag blev inknuffad i honom i en snabb kram och jag tänkte att nu kan jag dö lycklig. Jag kommer verkligen ihåg att jag tänkte att jag kan hoppa i ån nu, det spelar ingen roll längre. Jag var så där fånigt lycklig som man bara är när man är femton år och så kär så man tror att man kan flyga. Jag kommer också ihåg att jag och Tilda myntade uttrycket 'tokkalasbra', och det är ett ord som jag tycker är, helt enkelt, tokkalasbra. När jag var femton i början av 2011 kände jag mig ganska vuxen. Tänkte att det här är den bästa tiden, bättre än så här blir det inte. Lyckligare än så här blir jag inte. Vilken tur att jag hade fel. Denna gång hade jag som nyårslöfte att bli en bättre människa, och ett till som är för privat för att skrivas ut på en blogg. Det första löftet tror jag att jag bröt rätt tidigt. Visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för att bli bättre, det enda jag visste var att jag var trött på mig själv. Den andra löftet förträngde jag för det verkade så svårt. Det ordnade sig dock i början av December, så på så sätt kan man säga att jag höll mitt nyårslöfte för en gångs skull. Nuförtiden tänker jag ibland att jag hade en illusion att jag var lycklig i januari 2011, för att livet inte riktigt hade börjat. Jag vet inte riktigt vad som är rätt och sant i den tankegången.

Nyår i år (eller förra året, beroende på hur man ser det) hade jag noll komma noll förväntningar på. Var mest otaggad på allt som heter fest och fint och så. Var på tjejmiddag först som var supermysig, mina låga förväntningar försvann och jag hade himla roligt. Lärde mig hur man provar vin och hörde historier om pojkar och annat som flickor pratar om. Även denna gång åkte vi sedan till staden, men denna gång fanns där ingen pojke som kunde få mig att flyga. Mer för små ungdomar med för mycket alkohol i kroppen och konstiga kramar som lämnade så mycket frågor. Som tur var fanns några fina människor där också, och efter att ha kramats och pratat åkte vi och badade jacuzzi med fina människor. Världens bästa avslut på 2011 och världens bästa början på 2012. Det här var mitt bästa nyår, någonsin. Hade ingen ångest alls den kvällen, nästan. Lite småångest är nog nästan bra för kroppen och knoppen. Den här gången var jag lycklig för kvällen. Efter en stormig höst med kemidöd, matteångest och kalla hjärtan var jag lycklig den 31:e december. Fint att få ett fint avslut.

Jag tycker att det är lite läskigt att titta tillbaka på tiden så här. Se hur mycket man har förändrats, och att veta att fastän det inte känns så så går tiden så himla fort. Ens levnadstid är ett timglas som bara rinner, och någon gång ska det ta slut. Knasiga, överdimensionerade tid. Ibland är det bra att du går, men ibland hade det varit bra med en pause-knapp. Bara så det finns tid att se tillbaka och filosofera lite.

i Paris är det stjärnklart

I Paris är det stjärnklart men här är det grått. Grått ute och grått på insidan. Grått och så där lagom som Sverige alltid är. Inte svart, inte vitt. Inte på utsidan i vart fall. På insidan där känslorna får härja fritt existerar inte gråskalan. Allt är svart eller vitt. Finns ingenstans som man kan vara så missunsam, så lycklig, så arg eller så miserabel som på insidan. Insidan som man inte visar. Inte i Sverige-lagom. Där finns det inte plats för svarta och vita insidor. Bara grått. Grått, grått, grått. Men i Paris är det stjärnklart.

afton snart dag

Jag säger att materiell lycka inte finns men när man öppnar paket efter paket och allt som stått på listan finns där så är det svårt att säga så. Då känns den materiella lyckan så mycket, fast all annan lycka borde kännas mer. Mättnadskänslan som aldrig försvinner och det extrema överflödet av allt får mig bara att tänka på dem som inte alls har det så. Som dagdrömmer om det som är vår vardag och som aldrig ens tänkt tanken på det frosseri som vi har den tjugofjärde december. Vår värld är allt lite skev med alla dess skillnader och orättvisor.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin julafton med fina människor runt omkring er. Och att det har funnits plats för annan lycka än den materiella. Jag tror att annan lycka är viktigare nämligen. Sedan blir jag också väldigt varm i hjärtat om vi skänker en tanke till de som inte firar en lycklig jul. Bara så att vi uppskattar det vi har. Vi måste ta hand om varandra. Måste verkligen.

något som egentligen inte går att beskriva

En man med tatueringar, skäggiga kinder, bleka armar och fettstripigt hår. Spelar på sin gitarr och sjunger om eldar, trasighet, stenar och Hjärter Dam. Har ett gitarrfodral som ser ut som min mammas, åker utomlands och skriver låtar till människor i hans liv. Ler åt alla de framför honom. Hans vänner, fastän de inte känner varandra. En klok, eftertänksam, vis man.

Jag ligger i min säng med musiken på högsta volym. Tänker inte, gör inte. Bara låter musiken trycka sig in i varenda por, nå varenda cell i min kropp. Låter mig sjunka in i musiken, låter allt annat försvinna och det är bara jag, en grov stämma och en gitarr. Finns inget bättre. Vill aldrig gå ur den där bubblan som skyddar mig från allt.

När mitt hjärta ligger i hundratusen bitar på golvet och människor trampar på varenda liten del, hela tiden. När jag inte vill plocka upp hjärtat från golvet. Då lyssnar jag. När jag dansar över kullerstensgatorna och inte kan låta bli att le för att världen egentligen är vacker. Då lyssnar jag. När själen är tom och blicken likaså, när världen stannar och regnet faller. Då lyssnar jag.

Många säger att det är texterna som gör det. Som får det att kännas in i hjärtegropen, som får tårarna att rinna och som får håren på armarna att resa sig. Jag håller med, till viss del. För mig är det lika mycket musiken. Han är ett musikaliskt geni. Pianot träffar exakt rätt ton för att hjärtat ska slå lite snabbare, basen trycker på trumhinnan alldeles rätt för att allt annat ska försvinna och gitarren gör att livet känns så mycket mer. Addera stråkar som får ögonen att tåras och slagverk som får hjärtat att dunka i takt och man är hemma. De som påstår att perfektion inte finns, har aldrig lyssnat.

Om jag bara ska göra en enda sak i resten av mitt liv så ska jag titta på filmen om honom och hans tvåtusenåtta. Dygnet runt, alltid. Den är det bästa. Den bästa musiken, de bästa uttalandena och, framförallt, den bästa mannen.

Det finns de som tycker att detta är konstigt. Denna kärlek till någon man inte känner. Den går inte att beskriva. Går inte att beskriva hur den kröp in under huden på mig, och hur den aldrig har försvunnit. Hur jag faktiskt aldrig tror att den kommer försvinna.

Lars "Lasse" Winnerbäck. Tack för allt du gjort, och allt du gör. För alla gånger du räddar mig och lyfter mig, fastän du inte vet om det. Detta är min hyllning till dig. Inte för att ett blogginlägg någonsin kan jämna ut allt jag är skyldig dig, men det är något. Tack.

tisdagstankar

Jag vill ha ändlöst med pengar för att köpa presenter till alla som jag bryr mig så himla mycket om. Vill bara skämma bort dem så himla mycket, för att de betyder så extremt galet mycket för mig. Tror aldrig att de riktigt kommer förstå hur de reser mig och hur de räddar mig från mig själv. Livet är så bräckligt när jag är ensam. På sistone har jag blivit så dålig på att vara, just det, ensam. Tror alltid att världen är skev och snurrar åt fel håll när jag är ensam med bara mina egna tankar. Tänker för mycket och tänker fel. Jag tror att jag måste bli bättre på att vara med mig själv. Man kan inte förlita sitt välmående på sina nära och kära. Då har man snart inte några att kalla nära och kära längre.

-

Skrivkrampen slår så hårt mot mig när jag går in här. Förlåt. Verkligen, på riktigt, förlåt.

kom änglar

Det är för nätter som den här som Lars Winnerbäck finns. Tack, världens bästa Lasse. I natt kan jag inte lyssna på något annat än 'kom änglar'.

november

I Oktober var jag helare än jag trodde att jag skulle vara, trots regn, kemiångest, feber och höstdepressioner. Men ändå inte riktigt hel. Jag tror aldrig att jag och oktober har fungerat särskilt bra ihop. Som gamla vänner som bara umgås för att man måste, inte för att man längre vill. Jag är alltid lite krossad i oktober, utav ingen anledning alls ibland. Bara för att höstens intågande i mitt liv alltid gör ont. Någon gång kanske jag lär mig hur man värjer sig mot höstens armar, men den gången var inte i år. Kanske nästa år. Kanske aldrig.

Nu låter det som att jag grät igenom oktober på parkbänkar bredvid något fyllo som säger att vår bästa tid är nu. Så var det inte alls. Jag drack te, fnittrade, kramades, spelade bluffstopp och diskuterade ålder och döden. Men oktober har i 31 dagar legat och skavt i hjärtat. Nu är oktober över och november är här. Äntligen. Nu kan jag andas utan att det hugger i hjärtat. November ska vara en lyckligare och bättre månad. Jag ska vara lyckligare och en bättre människa. Lovar.

fribiljett.sexton.hjärta.värmen.

Det hjärta som skulle bli ditt på något vis, det har nu frusit till is. Men trots allt är inte detta brustna hjärtans höst. Inte alls. Det är kanske ett timglas som bara rinner, och det finns inget att förstå. Och du har kanske hittat någon att bli gammal med, men jag har hittat något att göra tills dess. Jag får liksom ingen ordning, för det kan vara så förfärligt men det kan vara så bra. Topparna är högre nu men dalarna är ännu djupare. Det kan vara svårt att vara riktigt nöjd, för det är så lätt att fantisera. När himlen ser ut så som den gör en tisdag i oktober, och allt man vill ha är en fribiljett till himlen. Man vill bara gå från kylan in i värmen, bara vara sexton sjutton och skolka från allt. Då ska du veta att jag kanske kommer till dig igen. Man kan försvinna lite på vägen, men jag kommer kanske sakna dina sinnen. Just nu är det bara en pacemaker i mig som tickar för dig, men mitt hjärta har frusit till is. Nu ska jag bara leva i tätorten på slätten och låstas som att jag har allt under kontroll.

(Här är låtarna som den här texten består av. Texten som berättar allt om mig utan att vara en enda mening jag skrivit själv.)

oktober

Idag vill jag bara ligga i min säng, lyssna på Lars Winnerbäck och glömma att jag och oktober finns. Är trött mest hela tiden och orkar inte riktigt gå upp ur sängen när det är så där beckmörkt så man tror att det är mitt i natten. Det här ska inte inte inte bli brustna hjärtans höst, får inte bli det. Det ska inte bli en grå höst med ångest över allt. Oktober, snälla, var snäll mot mitt tonårshjärta. Snälla.

tänker

Köper anteckningsblock för att anteckna drömmar, låttexter, recept och to-do-lists. Tänker att det är kreativt men det är det kanske inte alls. Byter färg på naglarna för man säger att omväxling förnöjer, tänker att det är sant. Bär byxa och tröja i ett och ser ut som en stor bebis men trivs ändå. Tänker att det inte spelar någon roll att man ser ut som en bebis när man ligger i soffan och dricker te. Tittar ut igenom fönstret och ser regn och solnedgång på samma gång. Tänker att världen nog inte snurrar åt rätt håll alls, men att det inte finns något att göra åt det.

kärlek 1

"För snart så går jag fram
och tar din hand utan att fråga
och även om jag skäms så står jag kvar
jag tror jag vågar"

Önskar att jag vågade. Önskar önskar önskar. Vågar inte. Vill ta handen utan att fråga och stå kvar där. Inte stoppa tanken precis innan den blir till handling, varje gång. Inte bita sig i läppen istället för att pussa på kinden.

DET ÄR OKEJ ATT KÄNNA

Kom in på Blondinbellas blogg och hittade den här videon. Finns inte ord för att beskriva den. Den är fin och fruktansvärd och hoppfull och sorglig på samma gång. Jag tror inte att det finns något värre än cancer, inget alls. Finns nog inget finare än modiga och starka människor heller för den delen. Bara se filmen, jag ber er. Om ni inte vill se den för er egen skull så se den för någon ni känner, personerna i filmen, alla människor som kämpar dag ut och dag in eller se den för era ofödda barn. Livsviktigt att se filmen. Det är okej att känna.



CALLETH YOU

Sista dagen på sista sommarmånaden, som från början var tillräckligt mycket sommar för att jag skulle bära hatt. Dock slutade det med rädsla för slokande hatt på grund av ösregn, denna sista sommardag tvåtusenelva. Läste om historia och biologi, matematik, svenska och franska. Vet inte om jag blev ett dugg klokare av något av det där. Det som man borde lära sig lär man sig ändå inte i klassrummen med gråa väggar. Sånt där om hur man mår bra när världen är svart, hur man tröstar någon som är krossad och kanske hur man lagar sig själv. Sådant som är livsnödvändigt får man inte lära sig bakom skolan röd-bruna väggar. Där finns bara plats för antikens Grekland, verbböjningar och fiskgratäng med mos. Ingen plats för lite liv och vara-som-man-är. Där finns en liten gråzon, där man nästan får göra vad man vill. Sjunga sin bästa låt, spela biljard och skrika i uppehållsrummet. De där gråzonerna, de är nog det bästa med den där skolan. När man gör de där gråzon-sakerna med favoritpersoner. Skolan är mindre grå då.

(två veckor och en dag sedan sist. jag har saknat att skriva ibland tror jag.)

.

Hej på er alla fina. (Hello there my dears)
Jag vet att jag är väldigt inaktiv här nuförtiden. Orden är borta, men det är okej. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske att det känns svårt att skriva fina ord efter allt som har hänt i Norge. Det är så fruktansvärt så jag tror inte att någon förstår hur. Mitt hjärta gör så ont när jag tänker på det. Jag klarar knappt av att se nyheterna för det gör så ont i hela mig. Att se alla hemska bilder, tänka på alla människors liv som är förstörda, för alltid. Tårarna kommer så lätt när jag tänker på alla dem. Jag är bara så glad att jag är jag.

Jag lovar att jag återkommer någon gång, just nu känns det bara svårt. Världen är lite för trasig för att jag ska kunna skriva fina ord om kärleksfnitter eller fågelsång. Men jag kommer tillbaka, jag lovar. Tills dess, ha det fantastiskt bra, ta hand om varandra och berätta för alla ni älskar att ni gör det. Imorgon kan det vara försent att säga det. Jag älskar er, mina fina. Ni vet nog vilka ni är. Utan er vet jag inte vem jag är.

Ta hand om er, mina vänner.

HUNTER

Jag tänkte på en sak idag. Hur jag ses genom andras ögon. Om det är så som jag själv tror, eller kanske helt tvärtom. Det kan jag inte veta. Jag vet inte ens om jag vill veta, svaret kanske är alldeles för skrämmande. Det kanske bara är 10 personer i hela världen som gillar den jag är, som tycker att jag är så där härlig och go och glad och fin som man vill verka. Sedan finns det ungefär femtioelva miljoner människor som kanske tycker tvärtom. Som bara tycker att jag är för mycket, eller för lite, eller något annat. Men det är ju de där 10 människorna som spelar roll. De är ju faktiskt de enda man borde bry sig om.

SOMEONE LIKE YOU

Det är något speciellt med pojkar. På något vis kan de få ens namn att låta så tryggt i deras mun. Som om de få bokstäverna är säkra hos dem. Pojkar kan nog vara det finaste jag vet. (Efter kärlek, vänprat mitt i natten och soluppgångar.)

-

Det gör så ont. Så ont ont ont. I själen i hjärtat i hela mig och lite till. Ont.

Edit: jag överreagerade. och tänkte för mycket. som alltid.

ALL STAR

Man ska ju ge bort hjärtat till någon som man litar på att den inte tappar det. Som inte låter hjärtat bli sårat och trasigt. Men hur tar man tillbaka hjärtat när den där någon tappar det, gång på gång? Som har händerna fulla med hjärtan och tappar ens eget mest hela tiden. Kan man ens få tillbaka sitt hjärta i det skick det en gång var?

Tidigare inlägg
RSS 2.0