livet är bräckligt

Livet är bräckligt
Hunden skäller sitt sista skall
och någon tar ett sista andetag

Livet är bräckligt
Vattnet tränger sig in i skorna
Mörkret tar ett hårdare tag om hjärtat

Livet är bräckligt
Alla gläds över någons giftermål
I skuggan står någon och biter sig i läppen

Livet är bräckligt
Det ska dansas och sjungas
någon nynnar bara lite tyst

Livet är bräckligt
Kärlek föds och kärlek dör
ingen som märker något

Livet är bräckligt
Tårar och regndroppar faller
bara vatten som återvänder till sitt ursprung

Livet är bräckligt
De skyndar genom parken och genom livet
Flyr från något som inte finns

måndag i oktober

Annika Norlin har en Elle i sin väska och jag har en vitamin well i mitt skåp.
Jag gör fysik, franska och kemi och slarvar. Hatar att slarva. Hatar att upptäcka att jag slarvat. Pappa tycker inte om när jag slarvar. Jag hatar ännu mer när jag slarvar.
Jag lyssnar för högt på spotify för det känns som att tio timmar blir längre då.
Lånar penna fastän jag har. Det blir bara så mycket finare med bläck.
Vet att Får Jag heter Can I på engelska och frågar inte om jag får baka kladdkaka med någon. Vet inte ens om jag vill.
Jag väntar på tandläkarväder men oktober är antingen för ljust eller för mörkt eller för blött. Inte alls som oktober ska vara.
Kramar lillebror som alltid måste få vara liten. Tänker aldrig låta honom bli gammal, grå och tråkig.
Sover snart för att vakna pigg, fastän det inte händer. Sömn är inte längre lösningen på alla världsproblem.

medioker trummis

Öppnar ögonen och tror att rullgardinen är nere. Försöker dra upp den och upptäcker att den visst redan var uppe. Mörk, grå dag. Åker med bussen och runt omkring pratar människorna om läxor och oj som det regnar och friidrotts-VM och gud vilket tråkigt väder vi har och jag hälsade på min mormor igår och jag hörde att en tredjedel av årsnederbörden regnade ner den senaste månaden. Känner mig som en medioker trummis i ett mediokert band i en medioker stad i en medioker värld. Spelar ingen roll hur jag slår på mina trummor, ändå ingen som hör. Inte bland allt regnprat, all skolångest och mormöders besök. Ingen som märker om jag ändrar takt eller bara slutar helt. Kommer till den stora rödbruna byggnaden och plötsligt känner jag mig inte som en medioker trummis i ett mediokert band längre. Inte bland mina bästa personer som förstår mig så väl så det knappt är sant.

KLUBBLAND

Flickan tänker på pojken som fick magen helt ur balans för bara någon månad sedan. Det pirrar inte längre. Inte alls som förr i vart fall. Hon tänker på någon annan. Någon annan med fint skratt och len röst. Det pirrar inte då heller. Hon tänker att han inte alls är hennes typ. Men det gör inget. Hon är ändå glad. Glad att kunna tänka på någon annan. Glad att kunna tänka på någon i ett rosa skimmer, utan att tanken på den första pojken ska komma fram i huvudet. Glad att veta att det faktiskt finns fler. Så många fina som inte får riskeras att missas. En del av henne saknar magpirret. En annan del tycker bara att det är skönt att den tillfälliga febern är borta. Äntligen kan man vara som man vill och sluta oroa sig så mycket. Bara vara. Flickan vet att den där tillfälliga febern kanske någon gång inte längre kommer vara tillfällig. Kanske kommer hon vara febersjuk resten av livet den gången. Hon ser fram emot den dagen. När febern inte längre är temporär och när fjärilarna bygger bo i magen. Fast hon vill inte att den dagen kommer idag eller imorgon. Nu vill hon bara vara.

WHERE I COME FROM

Hon tittar på honom. Som så många gånger förr sveper hennes blick över rummet men hon lägger bara märke till en sak. Honom. Hon kikar en gång till, och när deras blickar möts och leenden utbyts känns det som att hon ska flyga. Han retas med henne, och hon kan inte låta bli att le le le le. Allt hon vill är att vara nära honom. När hon märker att han tittar på henne kan hon inte låta bli att undra vad han tänker. Hur hon så gärna vill veta. Han sitter ner och hon vill så gärna sätta sig bredvid och ge honom en puss på kinden. Berätta hur hon får gåshud när hon är nära honom och hur hon blir glad när hon ser honom. Att hon vill att hon och han ska vara ett vi.

SKYLL DIG SJÄLV

Där står en pojke och en flicka. Lutade mot väggen bredvid varandra, men avståndet mellan dem är för långt enligt henne. Kanske enligt honom också. De står där mellan alla gosande par och hon önskar att de var ett av alla paren. Men han får inget veta. De pratar om vädret och idrott och hur mycket plugg man har men egentligen vill hon bara prata om hur fantastisk han är. Hur hög hon blir på hans doft och hur hans blick får världen att stanna. Men hon säger ingenting. Hon blir stum när hon hör hans röst, och orden försvinner ur hennes huvud. Han pratar, och hon svarar, men hon vet inte vad hon ska säga. Allt som finns i huvudet är han han han. Bussen kommer och hon ser hans ryggtavla försvinna in bland de andra människorna. Hon tänker på allt hon inte gjorde men borde gjort, och hur det nu är för sent. Bussen kör iväg.

DREAMS AND PIANO

På nätterna drömmer hon om honom. Han sitter vid ett piano och spelar hennes låt. Hon drömmer om hur hans fingrar ser ut när de lätt följer tangenterna, och hur de sedan med mjuk styrka trycker ner dem. Han spelar för henne. Hon drömmer att han tittar mot henne med en öm blick, och hon blir varm inuti. Han fortsätter spela, lugnare än tidigare. Hon drömmer om hans böjda rygg när han spelar, hur vinkeln verkar så perfekt. Han vill att hon ska sitta bredivd när han spelar. Hon är en drömmare. Han längtar efter henne. Men det är hemligheter.

VAD ALLA SÄGER

Och flickan går med håret uppsatt i en slarvig knut som hon någon månad tidigare sa att hon aldrig skulle göra. Hon pussar på pojken hon föraktade och hon kramar flickorna hon en gång sa att hon aldrig skulle röra. Hon talar med ord hon egentligen inte förstår och hon går i kläder hon svor på att hon aldrig skulle bära. Flickan har blivit den hon sa att hon aldrig skulle bli. Hennes forna jag vill hon inte höra talas om.

DU SÅLDE MITT HJÄRTA

Ibland måste man sticka ut i lilla världen. Bara inte vara som alla andra, känna att man faktiskt finns. Att man betyder något. Kanske kyssa pojken som aldrig ler, måla naglarna som snabbaste djuret, skrika högt eller elda upp gamla anteckningsböcker. För att inget som står i dem längre är verkligheten. Lite revolution i lilla världen. Och det kommer kanske inte att förändra livet för någon inte ens för någon sekund, men revoltera måste man göra ibland. Sticka ut i lilla världen.

I BELONG TO YOU

Flickan går. Snabbare snabbare snabbare. Hennes mörka hår flyger i vinden, och någonstans tappar hon sitt favorithårspänne. Flickan joggar. Hennes blick är på annat håll, och plötsligt känner hon hur vattnet tränger in genom hennes skor. Flickan springer. Hennes väska slår mot benen på blåmärket som inte syns. Flickan går. Hennes andetag är tunga, hennes suckar djupa. Bussen har gått.

VAD JAG VET

Du går genom staden som du alltid tyckt varit för liten för dig och dina drömmar. Du strosar runt på gatorna som du gått på så många gånger förut, som alltid har kännts för trånga och för korta. Du ser butikerna som aldrig har det du vill ha, som aldrig har varit något för dig. Du möter människorna som du har mött varje morgon i flera år, och de ser ut precis som de alltid har gjort. Allt är gammalt. Allt står stilla.

Du går genom staden med Honom och staden tillhör er. Ni strosar runt på gatorna som känns som hemma med Honom vid din sida. Ni ser butikerna som du har börjat anpassa dig till, och du trivs väldigt bra med det. Ni möter människorna som ni möter varje morgon, ni hälsar glatt och tänker att gud vad härligt det är att leva. Allt är nytt. Men ändå samma som innan.

RSS 2.0